jag
Vet att det här är en gnällig blogg. Men den är inte till för att behaga dig. Den behagar mig.
utan tvång och gnäll.
har insett att jag inte längre gillar staden där alla kära bor. Detta är inte staden jag lämnade, där förhoppningarna om en framtid fortfarande brann för många. Detta har förvandlas till whinytown. Och alla blir värre och värre, saker updagats som man kanske tänkt en tanke åt förut med sedan lämnat. Nu vill jag bara tillbaka till staden där man vet exakt var gränsen för naivitet går och där alla verkligen uttalar sin uppskattning åt en, utan tvång och gnäll.
allt jag ser och hör
lyckades förföra mannen som lämnade mig. Varför är han i mina tankar hela tiden? Har jag gått och blivit kär? Pirr,pirr. Mesigt.
Fan ta allt det här. Jag blir så ledsen.
för varje lite sekund som går, ältar jag det här mer och mer. Är jag verkligen så oälskad? Är jag så ful? Antingen kommer jag nu föräta mig på godis och få näringsbrist, eller så svälter jag mig själv på en gång. Ligger man 20 kilo undervikt redan är det inte så svårt. Fan ta allt det här. Jag blir så ledsen.
crashed,crashed, chrashed
jävlar helvets jävla skit. Förbannade karlar!
Eller älska med mig.
Att fortfarande försöka förföra den man som lämnade dig 05.40 på morgonen, mitt under den tiden man kände sig som mest oälskad, är inte okej. Vad som mer inte är okej är att bli kåt på Rs, det blir man bara inte. Inte kan jag hjälpa att jag törstar så mycket efter bekräftelse och att få höra att man är fin! Se mig, hör mig, älska mig. Eller älska med mig.