pleaseme

Så himla ledsen över så mycket. Så mycket ångest inför framtiden. Så mycket ångest inför döden. Kommer jag ens leva tills hösten? Och vad gör jag då? Orkar jag flytta så långt hemifrån igen och orkar jag lämna min alldeles egna superfina lägenhet?

är så himla besviken på han som var den finaste jag visste, den snällaste som fanns. Den jag skulle börja mitt liv med. Inte den här gången heller. Hur kan någon som verkade så perfekt helt plötsligt bli din största besvikelse?

Igår hände det. Det som jag varit så fruktansvärt rädd för, men ändå lyckats förträngt och berabetat bort. Jag blev dumpad. Inte för han hittat en ny den här gången, eller vad vet väl jag egentligen, utan för att jag bor för långt bort. Något jag verkligen inte kan rå för i dagsläget. Och igår blev även första gången jag grät över en man, eller kille eller vad man nu vill kalla det för. Jag grät även idag. För ett år sedan skulle jag bli förbannad på mig själv och undra vad jag är för en idiotjävel som inte kan hantera mina känslor, att visa sig sårbar för någon annan. Jag tänker varje sekund att jag bara hoppas på att han ringer upp och ångrar sig. Jag är så himla ledsen att jag just nu inte riktigt vet var jag ska ta vägen.

Egentligen är jag världens snällaste människa, jag vill inte göra någon illa någonsin. Satan att det där aset ska vara så himla oemotståndlig, och säga exakt de rätta orden när man behöver det som bäst. Men även ett år försent. Som en magnet. Kan hända att jag skulle skada en oerhört snäll människa om jag berättade om det. Men faktum är att innerst inne ångrar jag ingenting - jag fick som jag har viljat hela tiden.

har nästan hela sommaren varit sjuk, hela jag. Vid det här laget har jag glömt bort hur det känns att vara frisk, på riktigt. Att varje steg man tar känns som man gått flera mil, att aldrig orka göra något. Det är jobbigt. Fast jobbigast är nog dödsångesten det för med sig, tänk om allting bara en dag går för långt och gör slut på mig? Nej. Inte tänka så. INTE!

för varje dag, nästan varje timme som går utan att han hör av sig gör att jag skriker inombords. mesigt.

den här hetsätningen måste få ett slut. Ligger 20 kilo minus i vikt men äter som om jag vägde 100+. Hur gör man?

blir en sen natt. Vågar helt enkelt inte gå och lägga mig.

Jaha. Här sitter jag tre på natten med alla lampor tändda och är för panikslagen för att somna om. Skaffa hjälp! På riktigt.

Blir seriöst rädd för mig själv. Depressionen och ångesten tar över allt mer. Inte ens materiell lycka existerar längre i min värld, utan ångesten ligger och trycker i räkningar och delbetalningar. Det är en fruktansvärd känsla. Jag vet inte om jag ens kommer klara att stiga upp ur sängen imorgon. Vilken dag som helst kommer jag inte kunna förflytta mig längre. Det är som något bara trycker ner mig, ner mot jorden, in i mig själv. Helvete. Det här slutar illa.

Jag går sönder bit för bit. Hur ska jag ta mig ur det här?

Jag klarar inte av mig själv. Jag gör inte det.

Tycker fortfarande inte att jag förtjänar det här. Har jag verkligen så dålig karma? Har jag verkligen varit så ond? Så fort jag hittar någon jag faktiskt tillåter mig att tillslut falla för hittar den en ny. Jag kommer aldrig bli den som blir med någon, jag är den som skickas runt i reserv. fanhelvetedepression.

Jag vet väl själv att jag måste sluta att vara svartsjuk på de som sårat mig mest. Och på de jag gillar. Den som sårat mig mest och den underbart snälla. Snälla låt dessa andar gå ur en, jag gör vad som helst. Utom att dö. Jag är så sjukt rädd för att dö.

Vet att det här är en gnällig blogg. Men den är inte till för att behaga dig. Den behagar mig.

har insett att jag inte längre gillar staden där alla kära bor. Detta är inte staden jag lämnade, där förhoppningarna om en framtid fortfarande brann för många. Detta har förvandlas till whinytown. Och alla blir värre och värre, saker updagats som man kanske tänkt en tanke åt förut med sedan lämnat. Nu vill jag bara tillbaka till staden där man vet exakt var gränsen för naivitet går och där alla verkligen uttalar sin uppskattning åt en, utan tvång och gnäll.

lyckades förföra mannen som lämnade mig. Varför är han i mina tankar hela tiden? Har jag gått och blivit kär? Pirr,pirr. Mesigt.

för varje lite sekund som går, ältar jag det här mer och mer. Är jag verkligen så oälskad? Är jag så ful? Antingen kommer jag nu föräta mig på godis och få näringsbrist, eller så svälter jag mig själv på en gång. Ligger man 20 kilo undervikt redan är det inte så svårt. Fan ta allt det här. Jag blir så ledsen.

jävlar helvets jävla skit. Förbannade karlar!

Att fortfarande försöka förföra den man som lämnade dig 05.40 på morgonen, mitt under den tiden man kände sig som mest oälskad, är inte okej. Vad som mer inte är okej är att bli kåt på Rs, det blir man bara inte. Inte kan jag hjälpa att jag törstar så mycket efter bekräftelse och att få höra att man är fin! Se mig, hör mig, älska mig. Eller älska med mig.